Att leva med min ätstörning är något jag har blivit tvungen att göra. Jag har insett att den kanske alltid kommer att finnas kvar, men jag har också märkt att den går att göra hyfsat uthärdlig. Det viktigaste är att hitta balansen i livet. Med det menar jag lagom, lagom av allt. Jag vill träna för att må bra, inte för att dämpa ångesten som den där lunchen gav mig. Jag vill äta vad jag vill, men inte så att jag får ångest. Jag får ångest om jag äter för mycket. Det är något jag måste stoppa. Jag måste äta långsamt så att jag hinner känna när jag är mätt, så att jag kan slippa de där jobbiga tankarna.
Det som har fått mig att orka sätta mig från liggande är bland annat min familj, min pojkvän och mina underbara vänner. Ni betyder så otroligt mycket för mig! Utan er hade jag aldrig insett att jag faktiskt var sjuk och jag hade absolut inte klarat av att stanna upp och byta riktning helt själv. På sommaren mellan ettan och tvåa i gymnasiet mådde jag som allra sämst. Om inte min familj hade hjälpt mig vet jag inte om jag ens hade suttit här idag. Jag mådde så sjukt dåligt. Jag kunde inte äta något överhuvudtaget utan att må SKIT. Fatta vad sjukt! Det mest naturliga i hela världen är ju för *** att äta! Alla äter! Annars överlever vi inte! Jag VÄGRAR ge upp, och jag VÄGRAR låta detta hända dig med! Jag skall kämpa mot mig själv så länge jag vet att jag är älskad och det finns människor som behöver mig!
Vi är alla värda att leva ett lyckligt liv som vi kan se tillbaka på med glädje! Vi måste lära oss att njuta! Lycka kommer inte av att hetsäta den där Maraboun du köpte som du var så sugen på. Njutning är att ta en ruta och verkligen känna efter vad det är som gör att just Marabou är den godaste chokladen i hela världen. Lär dig att njuta och du kommer att bli lycklig. Det är i alla fall vad jag tror att lycka är.
Ta hand om dig, tillåt dig att njuta. Det är du MER än värd!
Pusspuss <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar