Jag känner mig verkligen hemsk. Jag önskar att jag var en bättre matte till dem. Inte för att jag inte har gett de mat och städat buren, men... var fanns kärleken? Jag känner mig så himla självisk. När Fluffy dog, för ca 4 år sedan, trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli glad igen. Han var min bebis, min lillebror... När jag var ledsen slickade han bort tårarna från min kind, och han blev alltid så glad och hälsade pipande på mig när jag kom hem. Det tomrummet som han lämnade efter sig kommer ingen någonsin att kunna fylla. Hur många marsvin, katter eller hundar jag än skaffar. Fluffy var mitt första egna husdjur, han dog i väntrummet på djursjukhuset Blå Stjärnan i Göteborg. Han hade vart sjuk i ca en vecka, jag anade att han hade lunginflammation. Men vi hann inte i tid, han dog i väntrummet. I väntrummet! När vi satt där så märkte jag att han började rulla runt konstigt inne i transportburen och då öppnade jag den för att klappa honom lite så att han skulle bli lugn. Då var det som att han tog en sista djup suck innan han begav sig till de evigt gröna ängarna.
Vad som än händer kommer Fluffy alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. De andra marsvinen också.. fast... inte på samma sätt.. för jag älskade dem inte. Jag älskade bara att ha dem, så att jag kunde fortsätta att mata, städa buren och klippa klor. Jag älskade tanken om att en del av Fluffy fortfarande levde kvar.
Det är så jobbigt när djuren dör, det får mig att känna att jag aldrig kommer att kunna fästa mig vid ett djur igen. Men jag har ju fortfarande katterna, Dennis och Nisse. Dem älskar jag verkligen! Jag orkar inte ens tänka på att de också kommer dö en dag... Just nu sitter Nisse i mitt knä. Det känns som att han förstår... han vet att jag är ledsen. Tack Nisse, du finns alltid där för mig, precis som jag alltid kommer att finnas här för dig, så länge jag bor hemma. Tack...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar