Nervöst...

Imorgon skall jag till Varberg... Det är med blandade känslor jag kommer åka dit, jag har tid hos ätstörningsenheten klockan 13. Jag har varit där en gång förut, men jag minns inte så mycket, jag har förträngt det mesta. Det var alldeles för jobbigt, alldeles för krävande för mitt psyke. Det enda jag minns var att jag kände ett intensivt hat mot allt och alla. Tanterna som satt och pratade med mig var som två elaka häxor, jag ville bara därifrån.

Varför skall det vara så himla svårt att leva ett normalt, lyckligt liv?

Varför måste jag dras med en massa ångestattacker och depressioner?

Hittills har jag inte hittat svaret på mina frågor, om jag nu någonsin kommer att göra det. Däremot kommer jag aldrig att sluta leta. Jag vill vara frisk, jag vill må bra! Men... det är bara världens brantaste berg jag måste bestiga. Kanske att jag slutligen når toppen, vem vet... Det gäller bara att fortsätta klättra, hur dåligt jag än mår. Förhoppningsvis kommer jag att må bättre när jag väl, om jag väl, når toppen. Jag får aldrig överge hoppet, utan det kommer jag att falla handlöst ner från berget...