Tack...

Nu känns det mycket bättre. Det var så himla skönt att bara tömma ut allting, liksom låta luften ur ballongen pysa ut. Tidigare idag mådde jag ganska dåligt och vid tvåtiden då jag slutade gick jag och skulle möta min älskling och då brast det bara. Jag har aldrig gråtit i skolan förut, men den här gången kunde jag inte hejda mig. Jag är rädd för mig själv. Rädd för att bli lämnad ensam, för då vet jag att tvångstankarna vinner. Jag ville verkligen inte ut och springa idag (jag har dessutom ont i halsen) men någonting inom mig tvingar mig att göra saker jag inte alltid känner för. Idag vann tvångstankarna däremot inte. Idag vann jag. Jag och min älskling. Nu får det bli slut på dem. Jag skall kämpa till sista blodsdroppen! Inga mer tvångstankar! Ni ska dö! Jag vill bara kunna leva ett normalt liv, som vem som helst. Äta och njuta, träna i lagom mängd och vila när min kropp behöver det eller när jag helt enkelt känner för det.

Jag är så otroligt glad som har en sånn underbar pojkvän och en omtänksam familj. Utan er skulle jag vara mycket djupare ner i skiten. Om ni inte hade sett vad som hände, om ni inte hade brytt er... Hade jag fortfarande suttit här då och skrivit om allt detta?! Lycka är kärlek. Den kärlek som ni ger mig är det värdefullaste som finns. Det är den som får mig att vilja kämpa. Tack...