När det psykiska blir fysiskt.

Nej jag menar inte sex. Jag menar när du oroar dig och grubblar så sjuk mycket att din kropp blir helt matt, magen börja köra med dig och du vet inte riktigt vart du ska ta vägen. Huvudet värker och ögonen är svullna. Allt som du trodde berodde på andra saker blir helt plötsligt klart för dig och du märker att det psykiska, den där smärtan, har gått över i något obehagligt fysiskt. Varför?! Det är så himla onödigt. Varför kan man inte bara knö in alla känslor i ett skåp å sen ta itu med dem när man känner sig redo? Kanske för att... man aldrig känner sig redo... eller kanske för att... det är meningen att man måste lida, för att inse verkligheten.

Vad tror ni?

Djupa tankar denna fredag, the fifth of november...