.. Då ord är överflödiga, så jag låter känslorna få säga sitt.
Jag känner mig som om jag är inramad av en tjock mur. Jag kan helt enkelt inte ta till mig det, men ändå kan jag. Jag förstår inte varför sånt här händer, men ändå fattar jag. Jag ser det inte, vill inte se, men ändå är det det enda som dyker upp i mitt huvud.
Finns det något hopp för någonting? Det finns det... Men det känns inte alltid som det...
Jag lämnar er åt era tankar ikväll och jag åt mina. Det är mycket att ta in, men ändå så lite.
Vi hörs när jag har låtit det smälta in.
Kram, I guess...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar