ÅÅÅÅH!

Faaan. Ibland blir jag galen på lillen asså. Igår kissade han i sängen flera gånger + i natt. Så sjuuukt äckligt! Näääe, nu e d flyttkartongen som gäller för honom, sängen = no no.

Skall snart borsta tänderna och sminka mig lite, har suttit här vid datorn nu och käkat frukost.

Jag blir för tusan aldrig kvitt den här nedrans förkylningen. Min hals ömmar, jag är trött, hängig och deprimerad. Dessa depprisioner (är inte säker på att det stavas så, men men)... Varför har jag dem?! Jag förstår inte. Eller kanske... Eller?

Jag har alltid haft svårt att acceptera mig själv och tycka att jag är bra. Alltför länge har jag varit osäker på mig själv, försökt bli som alla andra. Jag är säker på att jag inte är ensam om att känna såhär. Länge har jag försökt leva som de jag ser upp till, Kenza, Stina-Lee, Blondinbella. De tycks alla ha perfekta liv och alltid vara lyckliga. Säkerligen är det inte så, men det är ju en bild som målas upp i huvudet när man läser deras "perfekta" bloggar. Inget ont mot dem nu! Jag älskar verkligen att läsa deras bloggar, jag tycker att alla tre är jätteduktiga tjejer! Det är bara det att jag hela tiden jämför mig med dem och det slutar alltid med att jag inte duger. Jag är för tjock, jag är inte tillräckligt mycket party, jag pluggar inte 24-7... Suuuck... Prestationsångest. Allt detta har lett till att jag knappt orkar ta mig för att göra något längre. Allt är så sjuuukt jobbigt hela tiden. Blaaah!

Ville bara att ni skulle veta varför jag beter mig konstigt ibland... Jag mår inte så bra... Mina ätstörningar finns där men jag kämpar, tvingar mig att äta, trots att jag inte är hungrig. Det enda jag vill är att var normal. Jag vill inte ens vara sådär smal egentligen, fast när jag väl är det så älskar jag att känna höftbenen så tydligt och det eggar mig att äta ännu mindre. Fy fan vad jag hatar den där jävla sjukdomen! Alla ni därute som kämpar, jag vet hur jobbigt det är, hur många tårar som fälls, ilska, hopplöshet... Men, det går att må bättre! Jag lovar! Hur meningslöst allt känns, att du lika gärna bara kan försvinna... TÄNK FÖR GUDS SKULL INTE SÅ! Du är en UNDERBAR person, som säkerligen är mycket älskad! Tänk på alla runt omkring dig som skulle göra vad som helst för att hjälpa dig, om de bara kunde! PRATA OM DET! En ätstörning syns inte alltid så tydligt, men kan vara hur jobbig som helst även om personen inte börjat se riktigt anorektisk ut. Dessutom, det finns ätstörningar åt andra hållet! Jag glömmer inte bort er! Jag har haft/har problem med hetsätning. Jag vet hur man ångrar sig efteråt...

Jag är hemskt ledsen men jag måste sluta skriva nu, hinner inte göra mig iordning annars... Men glöm inte att jag alltid tänker på er! Om du behöver prata av dig anonymt, maila fluffigaluna@gmail.com Jag blir bara glad av att kunna hjälpa till om du behöver lätta ditt hjärta.

ÄLSKA ER SJÄLVA! (Jag försöker i alla fall...)
KRAM <3