Jag känner mig riktigt besviken. Några av de männsikor som stod mig närmast verkar ja.. inte uppskatta mig. Jag orkar inte ens förklara varför jag hoppas att vederbörande känner sig träffad.
Jag är arg och ledsen. Men vem bryr sig egentligen? Nej just det... Det spelar väl ingen roll om jag av alla mår dåligt. Jag är bara en i mängden av alla ledsna människor.
Jag vill så mycket, men kan inte, vågar inte, vill inte... Nu kommer det däremot, trots allt, snart ske en stor förändring, och jag är rädd. Livrädd.
Jag vet knappt ens vad jag ska skriva och jag måste stålsätta mig, jag vill inte börja grina på jobbet. Suck..
Varför skall allting alltid kännas så nedrans svårt?!
Galet... Galet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar