fredag 29 oktober 2010

Som ni nog förstår...

.. har jag spelat hela eftermiddagen å kvällen, men nu vågar jag inte mer! Asså, det är inte läskigt, men jag är skiträdd för att jag inte kommer att kunna gifta mig med min Eliott! Han skulle vänta på mig på nått ställe, men jag vette fa an vart å när jag letar hittar jag han inte någonstans!!!

Please?! Anyone done with the "A lost Romance" quest in Fable III?! We're talking about Eliott, not Elise here. Where the fuck is the dude?! Can't find him anywhere! I have to marry him! Every other guy in the game is ugly as hell! Doh! What to do, what to do... I read that he should be outside the orphanage, but I've already checked and he isn't there!

:'/ I'm gonna cryyy!!!

This is him! Sooo lobudobu ^_____^

Someone, please help! It's a matter of life and death! My girl in the game doesn't want to live without him!

4 kommentarer:

  1. Jag kanske låter som en desperat retroromantiker, men jag har verkligen inte haft något spelbehov sedan PlayStation-eran. PS2 dödade mitt behov, intresset svalnade helt enkelt. Jag förstår inte vad som har hänt med den minnesvärda musiken som fanns förr i tv-spelen (?). Idag är det bara en stel bakgrundsmusik som bara finns där, och som man hellre vill skruva ner volymen på än att höja.

    Kompositören bakom Silent Hill-spelen skrämde mig lite i ett reportage 2006 när han sa att spelmusiken då var enformiga HM-melodier som var mer kommersiellt än nyskapande.

    Själv har jag inget emot heavy metal-influensen, faktum är att jag älskade den! Och fler kompositörer var kvinnor back in the days. Det råder därför ingen tvekan om att min familj och min stora syster hatar heavy metal, för de bad mig alltid att sänka volymen på TV:n. Sedan var ju inte allt heavy metal, det var alltifrån heavy metal till lite gladare toner. De klassiska blipblop-ljuden fick den hårda rocken att dölja sig och lät mer som techno än metal i vissas ögon. T ex. bosstemat i Bucky 'O Hare till NES låter precis som gammal US power metal från 80-talet! :D Eller varför inte Journey to Silius som var förmodligen menat att vara metaliserad från början.

    Men sedan kom ju stereochipet från Sony de använde i SNES-konsolen och fick blipblop-ljuden att förvandlas till instrument istället. Då var vi ett steg närmare rocken än techno. Och därefter kom PlayStation och gjorde priserna billigare och spelmusiken fortsatte att flyta på som vanligt, och framför allt 20 nya toppspel varje månad. Demoskivorna från England som alltid följde med i Svenska PlayStation Magasinet.... Ahhhh, det var en underbar tid att vara gamer då :*

    SvaraRadera
  2. Jösses! En bibel haha, nej men jag håller med, saknar blipblop-ljudet! Älskar gamla spel! ^^, Däremot är Nintendo mer min grej, gillar inte PS så mycket, möjligtvis PS2, men resten e inte mycket å ha (nu menar jag att det inte är värt pengarna, visst det kan va kul, men d e dyrt å jag gillar Xboxspelen mer om man jämför med PS3).

    Jag har inte heller nått emot Heavy Metal, men det finns ju bättre å sämre däremellan om man säger så...

    SvaraRadera
  3. PS3 är ännu sämre än PS2, och det finns inget som kommer i närheten av det första PlayStationet mellan 1995 och 2000. NES och SNES är dock mina två favoriter före PlayStation.

    Jag har dock många fina minnen till ettan, det var den konsolen som fick mitt spelintresse att börja brinna på allvar. Främsta anledningen var att det kom så många nya och annorlunda spel. När Resident Evil dök upp hade jag längtat i flera månader, läst varenda recension och förhandsartiklar jag kunde hitta osv. FMV-sekvensen var hur ball som helst och när spelet sen drog igång var jag helt mållös. Ett annat fint minne var när jag köpte Suikoden. Det var min första erfarenhet med RPG och jag införskaffade det som en uppvärmning inför FF 7 som jag trånade efter hett. Efter Suikoden och FF 7 vart jag helt såld på genren och köpte i princip allt som konsolen hade att erbjuda.

    Playstation är en av de bästa konsolerna som har funnits, den brejkade hela scenen på ett sätt som Nintendo och Sega aldrig lyckades göra och framförallt är jag lycklig att Sony satsade på alla möjliga genrer, även JRPG då några av de första och största nådde oss här i väst. Det är så många bra spelserier som föddes på psx som lever stort än idag och det finns inget bättre än att peta i en gammal klassiker och bara njuta. Precis som man gjorde förr.

    SvaraRadera
  4. Hoppsan! Ena stunden man loggar in på NeoGAF (har inte varit inne på 3 år) så kastas det genast siffror i ögonen på mig. ARGH!

    Tydligen ser siffrorna ut så här i år sedan September:

    Worldwide Consoles Hardware Unit Sales from January to September 2010

    Wii - 8.45m
    PS3 - 8.1m
    360 - 5.8m
    PS2 - 4.8m

    Jag är mest impad över siffrorna av PS2, att en 10 år gammal spelkonsol fortsätter att kämpa för livet. Annars i övrigt är det rätt kassa siffror för PS3 om man jämför den med PS2 och PSX. Wii verkar har sjunkit markant, men jag är inte alls förvånad. En fluga dör när man minst anar det. Antingen så är Wii inte häftig längre eller så har många tröttnat och bytt fokus till 3DS.

    Fast jag är chockad att 3 miljoner har redan införskaffat MOVE. Hur dum får man bli? Och visst är 41,6 miljoner sålda PS3 VS 44 miljoner sålda Xbox 360 fantastisk upphämtning. Men väldigt, väldigt dåligt för att vara Sony Playstation. Tog 4 år för dem att sälja 41,6 miljoner? HA! skrattretande, minst sagt.
    Och vem vill ha på sig 3D-glasögon? Gimmick! Och varför helt plöstligt låsa sig till en konsol för Dynasty Warriors 7 bara för att inte Xbox 360 har 3D-funktion? Dumdristigt beslut av Koei.
    Och sedan så dissar Konami Xbox 360 i väst när de ska ge ut HD-versionen av No More Heroes pga inget MOVE-stöd. Tragiskt.

    Nej, jag tycker japanerna har tagit vatten över huvudet med sitt 3D-fokus. Det bara pratas om 3DS och 3D-glasögon just nu. Seriöst!?

    SvaraRadera