Eller kanske inte just psykolog, men jag vill hjälpa folk med psykiska problem - typ som ätstörningar. Det finns inte en enda jävel som förstår förutom de som haft det själva, och det vet alla ätstörda personer om. Därför är det vanligt att vi inte lyssnar på folk runt omkring oss, eftersom de ju ändå inte förstår, vilket de faktistkt inte gör. Ingen vet hur det känns att vakna och det första man tänker på är vad man ska och inte ska äta. Resten av dagen ser lika dan ut och man somnar i tankar på mat. Det är ingenting man gör för att det är kul utan det är ett tvångsbeteende som finns hos oss "ätstörda". Jag har idag lyckats få bort det mesta av mina ångestfyllda tankar kring mat men jag ser ALLTID till att jag får det på MITT sätt med maten för annars känns det inte bra. Det känns som något dåligt kommer att hända då. En tvångstanke helt enkelt.
En person i min närhet gjorde narr av mina tvångstankar när jag försökte berätta för denne hur det faktiskt känns att ha dem. Typ, jag har en tvångstanke att jag inte kan ligga på sidan i sängen när jag ska sova för det känns som att allt mitt fett väller över till sidan och jag får panik. Person i fråga ba "aaah men då har jag en tvångstanke att jag måste hålla i den här stolen"... URSÄKTA?! Det är verkligen inte samma sak! Tror du inte att jag skäms för att jag har sånna här fjantiga saker för mig?! Det är inte så att jag har VALT tvångstanken?!!? Sry.. Flippar lite nu bara... Nej men ärligt talat. Vet ni inte vad ni snackar om så håll käften. Punkt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar