Nu sitter jag här å grinar...

... igen. Allt känns så jävla meningslöst. Jag hatar att känna så här! Jag vill vara behövd av samhället, en arbetsmyra, inte en som lever på andra. Jag älskar att ha mycket att göra. Därför känns det så himla konstigt när man inte har ett enda krav på sig överhuvudtaget. JAG VILL PRESTERA!!! Kommer jag någonsin att få känna glädjen av att vara en älskad arbetskamrat?!!! Feels like thats never going to happen, a t m.